Psalmodin som medicin

I en serie längre texter reflekterar Evagrios av Pontos – Johannes Cassianus lärare på 300-talet – över syftet med att be Psaltaren. När psalmerna ”beds stilla och ostört … får de lidelserna att lägga sig och skänker vila åt vår oroliga kropp”, skriver han bland annat. Här lyser frukterna av hans egen erfarenhet igenom, konstaterar Evagrios-kännaren Gabriel Bunge, som menar att Evagrios undervisning om Psaltaren är mer tillämpbar på den enskilda tidebönen än på den gemensamma psaltarsången.

Evagrios ägnar stort utrymme åt Psaltarens terapeutiska roll. Psalmerna har en läkande kraft för den som mediterar över dem eller lyssnar till dess ord. En gärna använd liknelse vid denna tid var berättelsen om hur Sauls vredesutbrott stillas genom Davids ”psalmodi”. Skildringen av hur David, som betraktas som Psaltarens huvudförfattare, med sin harpa och sina psalmer får demonerna att släppa taget om Sauls själ, blir i den tidiga kyrkan en talande bild för Psaltaren som botemedel mot själens lidelser.

Genom den alternerande rytmen av psalmer och böner lagrades en hel arsenal av psaltarverser i minnet. Dessa kunde användas såväl i ögonblick av anfäktelse som för att uppmuntra och läka sig själv eller dem som kom för att söka råd. Evagrios var för egen en eftersökt själasörjare. Det berättas hur han dagligen tog emot fem eller sex pilgrimer som sökte upp honom för råd och vägledning.

Bruket av medicinska termer och terapeutiska metaforer i den andliga rådgivningen – särskilt utbrett i den östliga kristenheten vid denna tid – var knappast långsökt: om Kristus är den vi möter i psalmerna, han som är universums skapare och återlösare, då kan vi förvänta oss läkedom om vi använder Psaltaren på rätt sätt. 

Tematiken ”Kristus läkaren” blev en populär genre i den tidigkristna litteraturen, och mot slutet av 300-talet finns en etablerad tradition av att illustrera andliga principer med hjälp av medicinska begrepp. Bildspråket möter vi redan i evangelierna: Jesus liknar sig själv vid en läkare som inte kommit för de friska utan för de sjuka och i Uppenbarelseboken ordineras ögonsalva som bot mot andlig blindhet. I generationen efter apostlarna dyker det upp i Ignatios av Antiochias berömda metafor av eukaristin som ”odödlighetens läkemedel”. Heresin däremot, säger Ignatios, är en ”dödlig drog”.

Ytterligare en generation senare talar Klemens av Alexandria om hur den andliga utvecklingen tar sin början när vi blir helade från lidelsernas ”sår”. Ingen annan läkare än Jesus kan hela dessa sår, förklarar han. I sin biografi över Antonios använder Athanasios en liknande bild om den arketypiske munken: ”Det var i själva verket som om Gud hade sänt en läkare till Egypten.” Och i det tidigare citerade brevet till Marcellinus säger Athanasios att psalmodin – tidebönen – ”läker ut det som vållar obehag i själen och helar från det som bedrövar oss.”