Själens spegel
Bilden av Psaltaren som själens spegel kommer ursprungligen från Athanasios av Alexandria i ett brev till Marcellinus på 300-talet. Han skriver:
Det tycks vara så för den som ber Psaltaren, att den blir som en spegel där han betraktar sig själv och blir uppmärksam på rörelserna i sin själ.
Det blev med tiden en omtyckt och ofta använd metafor. Psaltarens uppfattades inte bara som en spegel där allt som rör sig i människan inre, spännvidden av känslor, stämningar och erfarenheter framträder. Psalmerna äger också förmågan att omforma människans inre liv.
När vi ber psalmerna, precis som de står, tränger de in i vårt inre och väcker själen till omvändelse. I likhet med andra författare vid denna tid skriver Athanasios att den som ber hör sin egen röst i psalmerna och ”drabbas av orden som om de vore hans egna”. I Psaltarens böner betraktar vi vår egen kamp i ljuset av Kristi barmhärtighet och Guds handlande. Så återfår den inre människan sin harmoni och jämvikt.
Den tidiga kyrkans lärare uppfattade Psaltaren som ett kompendium av hela frälsningshistorien, men inte i formen av en dogmatik utan i bönens och den andliga vägledningens gestalt. Här finns allt man behöver för sin inre människa för att orientera sig i livet och urskilja Guds vägar. Olika psalmer rekommenderas för olika livssituationer. I vilket läge själen än befinner sig finns en psalm som svarar mot just det tillståndet.
När Johannes Cassianus går så långt att han säger att ”psalmernas mening finner vi inte i den skrivna texten utan genom våra tidigare erfarenheter”, lägger han en solid grund för bruket av Psaltaren som en personlig bönbok. Men nyckeln är, som Cassianus uttrycker det, att ”vi förstår ordets ande före dess bokstav”.