Psaltaren som workshop

Skapelsen och historien är två stora teman i Psaltaren. Den etthundrafjärde psalmen är en av flera där den inspirerade psalmisten hänrycks över naturens rikedom och dolda vishet: ”Otaliga är dina verk, o Herre, med vishet har du gjort dem alla.” Andra psalmer, som den etthundratrettiosjätte, låter oss genom erinran ”häpna inför dina mäktiga gärningar” (Ps 65:9). Minnet av Guds handlande i det förflutna återkallas. Det väcker tacksamhet, men ger också vägledning och korrektiv i den egna livssituationen.

Genom kontemplation av naturen ­– theoria physike – blir såväl skapelsen som historien heliga mötesplatser. Men det inre ögat behöver tränas till att se igenom ytan, såväl i skrift som i skapelse. ”Psaltaren kan fungera som en träningsplats för kristen kontemplation”, skriver benediktinen och professorn i kyrkohistoria Luke Dysinger, och liknar psalmerna vid en ”workshop” där bedjaren lär sig igenkänna Guds närvaro i naturen.

Kontemplation är en konst som inte lärs i en hast. Växande klarsyn är en frukt av vad som på grekiska kallas praktike (= askes), det vill säga de andliga praktiker av vilka en av de viktigaste är att ”konversera med Psaltaren”, för att låna Evagrios uttryck. När vi sedan vänder oss från psalmerna till vad Dysinger kallar ”Guds bok” i skapelsen är det med en blick som igenkänner hur materien är laddad med helighet. I naturen lär vi känna den ”rikedom och mångfaldiga vishet” som finns i Kristus, som Evagrios uttrycker det.

En kontemplativ läsning av Psaltaren, som i Andens ljus urskiljer psalmens inre mening, fyller hjärtat med medkänsla för varje skapad varelse. Den läkta blicken är den medlidande blicken.