Den av-slöjade världen

Låt oss återknyta till begreppet theoria physike, flitigt använt av Evagrios av Pontos, men framför allt utvecklat av Maximos Bekännaren på 600-talet. Det kan hjälpa oss att se hur vi genom Psaltarens böner kan utveckla en kontemplativ blick.

Vad står uttrycket för? Grekiskans theoria är motsvarigheten till latinets contemplatio, varifrån vi fått det svenska ordet kontemplation. Det har att göra med blicken. Theoria betyder kort och gott ”skåda”. (Mycket skulle behöva sägas om vad som hänt med det svenska ordet ”teori” när det förirrat sig bort från hjärtat.)

Bibeln talar återkommande om tron som ett seende. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud” (Matt 5:8). Liksom om hur Gud är den förste kontemplative. ”Hagar sa: ’Du är seendets Gud.’ Hon tänkte nämligen: ’Har jag då verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig?’” (1 Mos 16:13)

Att ”kontemplera” är något vi annars ofta förknippar med att tänka på eller begrunda en viss sak. Men det leder fel – om vi gör en åtskillnad mellan tanke och hjärta. Kontemplationens ”organ” är det inre ögat, på grekiska uttryckt med ordet nous, som är svåröversatt i vår tid eftersom det språkligt betyder ”intellekt”. Men när nous flitigt används i tidiga kristna texter om den ”instans” hos människan som kommunicerar med Gud – “själens spetskompetens”, som fader Benedikt, översättaren av Filokalia till svenska, kallar det – har ännu ingen klyvning skett mellan förnuft och hjärta. Tron är det av Anden upplysta förståndet som ”skådar Gud”. Därför kan till exempel Paulus tala om hur den andliga människan kan ”förstå vad som är Guds vilja” (Rom 12:2). I den kristna mystiktraditionen brukar man säga att ”vad en människa inte har skådat, kan en människa aldrig begripa”.

Den kontemplativa blicken ser längre än det naturliga ögat. Den av-slöjar världen och förstår därför världen på ett nytt sätt. Metaforen av slöjan som dras undan använder Nya testamentet för att beskriva den kontemplativa erfarenheten. ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild.” (2 Kor 3:18) Ett kontemplativt förhållningssätt väcker inte bara förundran, men har en transformerande inverkan. Vi förvandlas till likhet med det vi ser, och föregriper den dag när Gud ska “utplåna den slöja som höljer alla folk” (Jes 25:7).

Theoria physike kan ordagrant översättas ”kontemplation av naturen”. Betydelsen är helt enkelt att ”se Gud i naturen”. Det är när Maximos utvecklar sin skapelseteologi som han använder detta begrepp för att beskriva hur människan förnimmer Guds närvaro när hon ”genomskådar” det skapade. Det betyder inte att Gud är identisk med skapelsen. Men genom vad Maximos kallar skapelsens logoi – naturens inneboende energier i kraft av dess gudomliga ursprung – är Gud närvarande i det skapade på liknande sätt som i sakramentet. 

Att Gud är skapelsens innersta kärna – hans härlighet döljer sig i allt och överallt – är en tanke djupt rotad i de bibliska texterna, inte minst i Psaltaren. Men utan en kontemplativ blick blir naturen stum.