”Därur springer bönen fram”

Vi har så här långt berört den avgörande plats som psalmodin kom att få i den andliga disciplin som utvecklades i de tidiga monastiska gemenskaperna i den egyptiska öknen. Och hur formen för dessa tideböner byggde på en rytm med täta växlingar mellan psalmer och tyst bön. Det är mot den bakgrunden vi behöver förstå vad andliga lärare som Evagrios av Pontos har att säga om den ord- och bildlösa bönen. 

Sentida kritik av ökenfäderna på denna punkt, och i synnerhet av Evagrios eftersom han är den som i skrift sammanställer denna bönetradition från 300-talet, har ibland velat göra gällande att det apofatiska draget i undervisningen – att Gud är bortom orden och begreppen – skapade en spiritualitet som avlägsnade sig från solid biblisk mark. En sådan tolkning är dock bara möjlig om man läser Evagrios undervisning om bön åtskild från den praktik där den hörde hemma, det vill säga i den dagliga psalmodin med dess pendelrörelser mellan psaltarpsalmer och tyst bön. Därtill bortser kritiken från den genuint kristologiska tolkningen av Psaltaren hos Evagrios. Denna är så konsekvent genomförd att psalmerna i praktiken uppfattas som ett gammaltestamentligt kompendium av evangelierna, dolt under texten yta.

Benediktinmunken och Evagrioskännaren Luke Dysinger kommenterar detta förhållande: ”Evagrios förmaningar att lägga tankar och mentala bilder åt sidan ’vid tiden för bönen’, förutsätter en monastisk kultur som är genomdränkt av Bibelns språk och bilder, i synnerhet Psaltarens.” Dysinger visar hur det som Evagrios kallar ”tiden för bönen”, inte syftar till långa övningar av ordlös bön och kontemplation utan just till de korta avbrott för stilla bön som följde efter varje psaltarpsalm eller bibelläsning i den dagliga tidebönen. Han framhåller dessutom, vilket Johannes Cassianus särskilt betonar, att dessa böner inte skulle vara utdragna. Dysinger skriver:

Evagrius andliga undervisning utgår från att ordlös och bildlös bön sker i ett dynamiskt samspel med psalmodi och bibelmeditationer fyllda av ord och bilder. Därur springer bönen fram och dit återvänder den omgående.

Evagrios utläggningar av Psaltaren, där han framhåller den andliga erfarenhetens kristologiska och katafatiska dimension, är betydligt mer omfattande än hans skrifter om den ordlösa bönen. När han rekommenderar att den som sjunger psalmerna eftersträvar vad han kallar en ”odistraherad psalmodi”, är det för att uppmärksamheten ska riktas mot textens andliga mening, dess dolda Kristusmysterium. Psalmodin blir nu en erfarenhet av theoria physike: den öppnar ögonen för ”den rika, mångfacetterade visheten” hos Kristus som skapat och uppehåller universum.  

Genom att i psalmodin först ”konversera med Psaltaren”, för att tala med Evagrios, bereds vägen för den tysta bönens ”konversation med Fadern”, den Gud som inga ord förmår famna.