Genombrottet

Det stora genombrottet för Psaltaren som källa till bön och tillbedjan i den unga kristenheten sker under andra hälften av 300-talet. En dåtida historiker beskriver hur en ”psaltarrörelse” utan motstycke drar genom kyrkan: ”En våg av entusiasm över att få sjunga Psaltaren svepte från öst till väst mot slutet av 300-talet … Något liknande har aldrig tidigare setts, varken inom kristenheten eller judendomen.”

Nu myntas det grekiska begreppet psalmodi. Det kom att användas om såväl det gemensamma som enskilda reciterandet eller sjungandet av psalmer, som med jämna intervaller avbröts för stilla bön. Antingen efter varje psaltarpsalm eller efter en sekvens av psalmer. Längden på detta andrum mellan psalmerna varierade i tid beroende på omständigheter och lokal praxis.

Att be psalmodin – tidebönen – var en av de praktiker som i stort sett alla ökenfäder i Egypten vid denna tid rekommenderade sina lärjungar. Det var, som Johannes Cassianus uttrycker det, ett verksamt sätt att ”återkalla vår irrande ande från alla dess omvägar och irrvägar”.