Hope against hope
När Nadezhda Mandelstam skrev sina memoarer under den bistra titeln Hope against hope, berättar hon sin egen historia, och framför allt historien om hennes man, den berömde poeten Osip Mandelstam. Det är en berättelse om människor som befunnit sig vid den mörkaste punkten av mänsklig erfarenhet och likväl stått kvar.
Ett hopp som består av mer än positiva känslor behöver en berättelse. En tillförlitlig berättelse om världen sådan den djupast sett är, och där vi kan känna igen oss själva. Utan en sådan berättelse riskerar talet om hopp att förflyktigas till ren optimism.
Inom denna större berättelse om världen behöver vi de specifika berättelserna, sådana som Mandelstams. Historierna om människor som stått fasta och bevarat sin integritet även i mötet med irrationell brutalitet. Hur vet vi att en berättelse är trovärdig? När vi ser hur den burit enskilda människor, vad den gjort med dem. Det är genom sådana berättelser sanningen bryts.
Genom berättelserna förstår vi vad tron är. Inte genom att läsa en katekes. När vi ställer våra frågor om Gud och livets mening, ger inte Bibeln oss argument. Den säger: Låt mig få berätta om…
Så ger den oss berättelser om vad det är att hoppas även när vi inte har minsta aning om hur vi ska nå dit vi längtar.