Hoppets dygd
När frågorna om framtiden blir närgångna reagerar vi som inför mycket annat i livet. Vi vill gärna veta. Men den trygghet som kommer av att vi använder bibeltexter för att rita kartor över tidens slut är illusorisk. Den riskerar dessutom att undergräva tron, hoppet och kärleken. Så som alla försök att behärska tillvaron gör.
Vi går mot kyrkoårets avslutning, en tid när bibeltexterna kallar på oss för att ge näring åt hoppet. Men vad är egentligen hopp? Det är inte helt enkelt att definiera, vi använder ju ofta ordet i dagligt tal. ”Jag hoppas att vi snart kan träffas igen.” Eller: ”Jag hoppas att pandemin är över till jul.” Själv kanske jag säger: ”Jag hoppas det jag nu skriver är begripligt för någon.” Det vi då säger är: Jag önskar att det vore så, jag skulle gärna vilja att det blev så.
Men hopp är mer än en önskan eller förhoppning, det tillhör en annan kategori än positiva känslor. Det finns exempel på människor som under extrema förhållanden, även känslomässigt, har hållit fast vid ett hopp som skänkt livet soliditet och värdighet. Ibland har hoppet varit det enda som överlevt när allt annat har skakat och ödelagts. Hopp när allt hopp varit ute, som i den engelska titeln på Nadezhda Mandelstams memoarbok om sin man, poeten Osip Mandelstam och dennes öde i Sovjetunion på 1930-talet: Hope against hope. Det hopp som Nadezhda Mandelstam talar om är en tillförsikt med så djupt fäste att inga yttre omständigheter rår på det.
I den kristna traditionen brukar tron, hoppet och kärleken kallas för teologiska dygder. Ett språk vi inte är riktigt vana vid, det kan låta som att det handlar om något man förvärvar genom ansträngning. Men en dygd är ingen bedrift. Dygden är en vana som blivit ett med en person, den är som en förlängning av den egna kroppen. När tro, hopp och kärlek inte bara är känslor som kommer och går, kan man tala om dem som dygder.
Att de är teologiska dygder innebär att de har Gud som sitt första objekt. På frågan hur man blir mer tillitsfull, mer hoppfull och mer kärleksfull är därför inte svaret att det gäller att försöka lite mer, snarare att det är nödvändigt att släppa taget och öppna sig för en verklighet som är större än oss själva. Därför sammanlänkas tro och hopp i de bibliska texterna. Tron har sin grund i att det finns något som är sant om världen; hoppet föds när vi vågar lita på att det som är sant också är gott för oss.