Åter till Sion
Namnet Sion dyker upp första gången i Bibeln i samband med Davids erövring av Jerusalem från jevuseerna: ”Men David intog Sionsborgen, alltså Jerusalem.” (2 Sam 5:7)
Sion var alltså ursprungligen namnet på en fästning som låg på det bergfäste där Salomos tempel senare skulle byggas. Namnet blev symbolladdat och kom att beteckna platsen där Gud har sin boning. I bibeltexterna liknas Sion vid en jungfru och en dotter; enbart i Psaltaren återkommer namnet Sion 29 gånger. I en kristologisk läsning av Gamla testamentet – som Jesus själv uppmanar till: profeterna och psalmerna talar om mig (Luk 24:44) – har Sion blivit en symbol både för kyrkan och för himmelriket. Vid sidan om Filadelfia, Betel, Elim och Smyrna var Sion ett av de vanligaste namnen bland de frikyrkliga församlingar som bildades i Sverige till följd av väckelsen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
I hebreisk tradition blev Sion med tiden synonymt inte bara med staden Jerusalem utan med det judiska folkets hemland. Det är i den meningen vi möter namnet i de berömda raderna i Psalm 137: ”Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.” Efter templets förstörelse och judarnas förskingring år 70 e Kr har drömmen om Sion, och ett återvändande, aldrig slocknat. När den europeiska nationalismen utvecklades i slutet av 1800-talet, och med den en växande diskriminering och förföljelse av judar, föddes sionismen som politisk rörelse. Dess mål var att skapa ett hemland för världens judar i Palestina, födelseplatsen för detta folk. Den unga sionismen var ett sekulärt, tidvis antireligiöst projekt, som många traditionella judar vände sig mot eftersom man uppfattade det som ett sätt att ta det gudomliga löftet i egna händer.
För tidiga sionister som Martin Buber – här kan även nämnas Albert Einstein och Hanna Arendt – var sionismen ett religiöst och kulturellt imperativ mer än ett politiskt. Med folkets återvändande till landet följde, menade man, en tydlig mission: att bygga ett samhälle från vilket ljuset och sanningen kunde spridas i världen. De ville se Palestina som ett land som öppnade sina gränser för judar, men inte en fästning som stängde araber ute. När Albert Einstein skulle beskriva det specifikt judiska sa han: ”Det band som har förenat judar under tusentals år och förenar dem än i dag är, framför allt, det demokratiska ideal som hyllar social rättvisa tillsammans med tron på ömsesidighet och tolerans mellan alla människor.”