Gränspasserarna

På 93 Rue de Crimée, i en av Paris stadsdelar, finns på en liten höjd en enkel träkyrka, som i mitten av 1920-talet på märkliga vägar hamnade i rysk ägo. Här kom det berömda teologiska institutet Saint-Serge att växa fram, som under de svåra åren som följde efter revolutionen blev den ryska teologiska traditionen utpost i Paris och ett av dess mest levande centra i väst.

Torsten Kälvemark kom hit första gången 1962 för att fira påsken, och skulle sedan återvända åtskilliga gånger. Vid det första besöket deltog han tillsammans med en grupp västeuropeiska studenter i ett seminarium som föregick påskfirandet och leddes av den dynamiske professorn Lev Zander, lärjunge till den legendariske Bulgakov. Men det var framför allt stilla veckans och påskens gudstjänster som på allvar blev en introduktion till den ortodoxa teologins andliga universum. I kapitlet ”Om den ryska teologins vägar” berättar han:

Att stiga innanför kyrkportarna var en upplevelse. Över det knarrande trägolvet rörde sig den ryska exilens första, andra och tredje generation. Framför altaret stod institutets rektor, biskop Kassian, som varit privatdocent vid universitetet i Petersburg, professor i Tasjkent och som i början av 1920-talet stått nära metropoliten Benjamin av Petrograd när denne dömdes till döden … Vid biskop Kassians sida innanför ikonotasen fanns prosten och professorn Nikolaj Afanasiev, en annan av de tidiga emigranterna och en mycket skarpsinnig forskare på kyrkohistoriens och liturgikens område.

Mötet med denna miljö i Paris blev avgörande för den unge studenten Torsten Kälvemark i hans fortsatta orientering. Här fanns vad han kallar ”gränspasserarna”, män och kvinnor som försökte förena det bästa i de skilda andliga och intellektuella traditionerna i öst och väst. Vladimir Lossky ”blev min teologiska idol”, skriver han, mer än kanske någon annan en symbol för denna möjlighet att förena ortodoxt tänkande med den västerländska traditionen. Det var här han fann livslång inspiration till sitt eget sökande efter ”både samband och gränser”, något han berättar mer om i memoarboken Vägen mellan öst och väst. 

En av dem som tidigt kom till Paris i exil, redan 1922, var Nikolaj Berdjajev. Han var inte själv knuten till den teologiska akademin vid Saint-Serge, men dess ständige dialogpartner. Han dog 1948, Torsten Kälvemark mötte honom alltså inte personligen, men kom att fascineras av hans teologiska och filosofiska tänkande, framför allt Berdjajevs antropologi, dennes ständiga arbete med att förstå människans natur. Något Kälvemark ofta återkommer till som ett av östkyrkans viktigaste bidrag till den övriga kristenheten: synen på människan som oändligt fri och oändligt ansvarig, övertygelsen att ”det inte är människan utan Gud som i grunden är mänsklig”. Han citerar följande ur Berdjajevs självbiografi:

När det gäller synden upplever jag inte den som olydnad utan som förlusten av friheten. Friheten är för mig gudomlig. Gud är friheten och det är han som har gett den till mig. Han är inte härskare utan befriare från världens träldom. Det är genom friheten som Gud handlar.