Som vore vi ögonvittnen
Den vision av gudstjänsten som Torsten Kälvemark tecknar i sin essäbok Låset av ull är starkt förbunden med den tidsmystik som präglar såväl den judiska som den tidiga kristna traditionen. När Kristus uppstår på veckans första dag är det för de tidiga kristna tecknet på att den messianska tiden brutit in. Söndagen uppfattas som den nya skapelsens första dag och kallas därför den åttonde dagen. Det är därför kyrkan redan från början firar sin huvudgudstjänst denna dag. Det är en dag tillägnad den nya skapelsen, vilket får sin främsta manifestation i nattvarden, och – som Kälvemark uttrycker det – ”någon annan mening med söndagen än att samlas till eukaristi ar otänkbart för de första 1500 årens kristna”.
Söndagen är alltså inte en ersättning för sabbaten, vilket har varit ett seglivat missförstånd bland många kristna, den är snarare dess fullkomning och förnyelse, markerad som en den mänskliga frihetens festdag. ”Förstår man inte detta”, skriver Torsten Kälvemark, ”fattar man inte heller själva poängen med kristendomen som då reduceras från en revolutionerande, glädjefylld och paradoxal utopi till en trist småborgerlig morallära.”
Här återkommer Kälvemark till det beslut som fattades vid kyrkomötet i Nicaea 325, att de kristna på söndagar skulle stå upprätta när de firade gudstjänst, inte knäfalla, än mindre sitta. Något som Basileios av Caesarea vid mitten av 300-talet framhåller med eftertryck när han beskriver hur söndagen representerar ”en dag utan solnedgång, utan skymning, utan någon efterföljare, en tidsålder som inte kan förändras eller ta slut. Det är därför nödvändigt att kyrkan lär sina nyfödda barn att stå upprätta när de ber på denna dag, så att de alltid påminns om det eviga livet och inte försummar att förbereda sig för sin resa”.
Mot denna bakgrund närmar sig nu författaren kapitelrubrikens frågeställning, om gudstjänsten som symbol eller verklighet. Varför är frågan viktig att ställa? Därför att begreppet symbol i de allra flesta sammanhang kommit att få en illustrativ betydelse. När vi talar om att en viss sak symboliserar något tänker vi oss att det illustrerar eller representerar det vi talar om. Det är i den mening många kristna traditioner talar om brödet och vinet som ”symboler” för Kristi kropp och blod. Symbolen blir här något som är skilt från verkligheten, inte verkligheten själv närvarande här och nu. Det var denna ”illustrativa symbolism” som Alexander Schmemann så kraftfullt vände sig mot. ”Vad många inte ser”, sa han, ”är att denna symbolism förstör själva det kristna gudstjänstbegreppet och dessutom är en av orsakerna till det liturgiska livets allmänna bedrövliga tillstånd”.
En rätt förståelse av symbolen gör att gudstjänstens tempus alltid är presens – inte perfekt eller imperfekt. ”I dag” är därför ett av liturgins viktigaste ord. I dag föds Kristus, i dag står han på berget Tabor, i dag hänger han på korset. Symbolen är inte föreställande utan aktualiserande. Dialektiken i den ortodoxa liturgin mellan tid och evighet, så avgörande, poängteras av en annan ortodox teolog, Paul Evdokimov, som också får komma till tals i Låset av ull:
Under liturgin förs vi, liksom av en helig kraft, till den punkt där evigheten korsar tiden, och på denna punkt blir vi verkligt samtida med de bibliska händelserna från skapelsen till parusin, vi upplever dem konkret som vore vi ögonvittnen.