Ett drama om frihet

Vad är det då som gestaltas i det liturgiska dramat? Torsten Kälvemark svarar: ”Den återupprättade människan, upprest från fångenskap och slaveri och på väg mot en ny tillvaro.”
I ortodoxt språkbruk talar man om detta gudstjänstdrama som den gudomliga liturgin. Varför kallas den gudomlig?

Det är naturligtvis inte därför att den är gudomligt vacker även om många skulle vilja använda ett sådant epitet. Det har inte med känslolivet eller den estetiska upplevelsen att göra. Det handlar inte om symboler för en översinnlig verklighet utan det rör sig om ett dramatiskt gestaltande, ett aktualiserande här och nu av just denna gudomliga – och därför sant mänskliga – verklighet.

Dramat börjar redan med prästens första ord i gudstjänsten: ”Välsignat vare Faderns och Sonens och den helige Andes rike, nu och alltid och i evigheters evighet.” De markerar inträdet i vad som kan beskrivas som en ”fjärde dimension”: det nya riket med den nya tiden och dess nya meningssammanhang. Allt gestaltas i upprepandets form, en dramatik med repliker och roller där varje detalj symboliserar en aspekt av Jesu jordeliv eller av kyrkans historia. Men inte så, menar Kälvemark, att vi i gudstjänsten ska leta efter symboler och försöka tyda deras innebörd, nej det handlar snarare om ett drama i ordets klassiska aristoteliska menig: ”att något gestaltas så att det är verkligt närvarande just när orden uttalas och rörelsen sker.”
Tiden överskrids, det som skedde då och det vi väntar på, är plötsligt närvarande. Det var denna syn på det liturgiska dramat som Alexander Schmemann så starkt framhöll: gudstjänsten inte som föreställande men som faktiskt aktualiserande. Avgörande är här synen på liturgins relation till tiden. Redan i judisk tradition är gudstjänsten en tidens liturgi, med en ordning uppbyggd på ett helgande av tiden, allt ifrån dagens timmar till veckans rytm med sabbaten som höjdpunkt. Detta bevarades i den unga kyrkan men kompletterades samtidigt av något som var avgörande för den kristna identiteten och som kan sammanfattas i Paulus ord i andra brevet till Korinth: ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” Torsten Kälvemark kommenterar:

Att som människa vara en ”ny skapelse” är att återvända till ursituationen, att konkret få gudslikheten återställd. Det gudomliga liv som för människan var skapelsens mening finns inom räckhåll i denna gemenskap som i sig är en plats där evigheten bryter in i tiden.