Stå eller sitta?

 
När Torsten Kälvemark fick frågan varför han blivit ortodox brukade han – som vi berättade om redan vid fastetidens början – svara med ett enda ord: friheten. I inledning av det kapitel som nu följer, där han delar tankar om den ortodoxa liturgin, skriver han:

Det är för att manifestera denna frihet som vi står upp under den ortodoxa gudstjänsten. Vi är inga passiva åskådare till något som sker där framme vid altaret utan vi är själva medagerande i den liturgiska dynamiken. Vi är med i ett drama men vi är det i egenskap av rollinnehavare, inte som publik, nedsjunkna i salongen.

Torsten Kälvemark berättar att han tre gånger av fyra firar gudstjänsten på ett språk som han inte själv förstår. Han tillhörde under många år den estniska ortodoxa församlingen i Stockholm. Visserligen kunde han det mesta utantill, men det var inte den verbala förståelsen som var det väsentliga utan något annat: ”Medvetandet om att bönen och lovsången är en del i den kosmiska liturgi där alla och inga språk är giltiga, den eviga gudstjänst som firas samtidigt ’med de trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran’.”
Det var just detta, medvetandet om gudstjänsten som ett deltagande i ett drama om frihet, som kanske mer än något annat drog honom till den ortodoxa kyrkan. Och när han inleder sina reflektioner om liturgins form och innehåll med frågan om att stå eller sitta, som kan tyckas var en detalj, är skälet just att det för honom blivit en symbol för vad gudstjänsten egentligen handlar om.

Visst skulle man kunna sitta ned om man har svaga ben eller svag rygg, men den systematiska uppställningen av bänkar, där man sitter på en och samma plats under en hel gudstjänst, har för mig blivit symbolen för en tro som i grunden har svårt att förstå människans behov av frihet och rörelse också inför sin egen skapare. Den speglar en människosyn där grundhållningen egentligen är åhörarens, den tilltalade – det senare kanske i dubbel bemärkelse.