Den användarvänliga gudstjänsten

 
Man bör vara varsam med förändringar. En förnyad och fördjupad gudstjänst börjar inte med att vi förändrar ordot, själva gudstjänstordningen. Det avgörande är den inre hållning med vilken vi firar gudstjänsten. Och vad formar denna hållning? Vår förståelse av det vi gör. Alexander Schmemann värjer sig därför för vad han kallar ”en ny sorts liturgisk pietism” med fascination för det ceremoniella, rituella och estetiska. ”Det bokstavligen skymmer Kristus, förvisar honom till bakgrunden”, skriver han.
När vi på allvar förstår att det bord där Herrens måltid firas står på jorden men dukas i himlen – att detta inte bara är poetiska eller symboliska bilder – då börjar något hända med vårt sätt att förhålla oss till den eukaristiska måltiden liksom till hela gudstjänsten. Vi inser att ju mindre ”mottagarorienterad” en gudstjänst är, desto mer ”användarvänlig” är den.
Det är kyrkans uppstigande till himlen i den eukaristiska gudstjänsten, hennes förening med Kristus på Faderns högra sida, som gör henne till ett folk som helgar världen. Genom att liturgins tempus är presens, blir vi i gudstjänsten – i kraft av den helige Andes nedstigande – samtida med såväl historien som med den framtid som ännu är okänd för oss. Allt utspelar sig i ett evigt nu. Vi firar inte bara minnet av det som skett, vi firar minnet av det vi ännu inte sett! När Kristus frälste världen blev även tiden frälst. Tidens sönderfall i sekvenser blev helad. Förflutenhetens och framtidens alienation från nuet hävdes.