”Av ditt ger vi åt dig”

 
Det är ingen tillfällighet att Johannes Zizioulas, med sin teologiska vision, kommit att bli en av de mest klarsynta kristna rösterna i den ekologiska kris som skapat vad forskare i dag kallar ett ”akutläge” för planeten. Det är en vision som utgår från en antropologi som beskriver människan som Guds avbild. Men vad innebär det?
Zizioulas visar hur kyrkofäderna framhåller att det är genom sin rationalitet som människan återspeglar Guds väsen i skapelsen. Nu hade rationalitet vid denna tid en helt annan innebörd än vad det senare kommit att få. Vi förknippar rationalitet med förmågan att resonera förnuftigt. Människans rationalitet, eller logos, förstods i den tidiga kyrkan som hennes förmåga att skapa harmoni och enhet i en diversifierad och fragmenterad värld. Med andra ord, att göra ett kosmos av världen. (Kosmos, det grekiska ordet för världen, har betydelsen skönhet.)
Därför nöjer sig kyrkofäderna inte med att beskriva människans roll i förhållande till världen som förvaltarens. Som Guds avbild är hon skapelsens präst, eller med Maximos Bekännarens uttryck, ett mikrokosmos. Människan rymmer hela världen och hennes kallelse är att vara en länk, en medlare, mellan Skaparen och den övriga skapelsen. Det är den roll Adam anförtros men avvisar. Människan nöjer sig inte med att vara skapelsens präst; hon vill vara skapelsens gud. En hybris som innebär att skapelsen börjar dö. Men Gud vill inte dess död. Därför kommer den nye Adam, och i förlängningen den i Kristus upprättade människan, för att vara det Gud från början gav Adam i uppdrag att vara: skapelsens präst.
Vad är det att vara präst? Prästen är någon som tar världen i sina händer och bär den fram till Gud. Genom denna akt förenas skapelsen med Skaparen, och ur Guds händer får människan tillbaka det skapade som sakrament. Det är just detta som sker varje gång eukaristin firas – inte bara åskådliggörs, men något som verkligen sker. I eukaristin övar vi oss som döpta att vara skapelsens präster. Vi tillvänjer oss ett förhållningssätt till skapelsen som inte är etiskt, men är präglat av ett nytt ethos. Ett crescendo i den ortodoxa liturgin är när prästen i anamnesbönen efter instiftelseorden säger: Av ditt ger vi åt dig. De orden ger uttryck för essensen i prästtjänsten: eftersom skapelsen tillhör Gud, ger vi den tillbaka till Gud. Och i det ögonblicket blir den för oss till gemenskap med Gud. Hela världen är råmaterial för sakrament, allt skapat ger oss gemenskap med Gud, förutsatt att vi förhåller oss till skapelsen som präster och inte som drottar.