Den mörknande ikonens teologi

 
Någon kunde kanske få för sig att det utrymme som ges åt poesin, kyrkoarkitekturen och den traditionella ikonkonstens uttryckssätt i Låset av ull handlar om en faiblasse för estetik. Inget kunde vara mer fel. Bakom den mörknande ikonen och den öppna kapelldörren finns en teologi om trons innersta mysterier och dess konsekvenser för världens liv. Hymnernas återkommande rop och liturgins upprepade handlingar speglar en människosyn som utvecklades av de grekiska fäderna på 300-talet, och kanske är den patristiska periodens viktigaste bidrag till eftervärlden.
I det följande kapitlet, om profetians och moralens kris, skildrar Torsten Kälvemark hur denna teologiska tradition under senare delen av 1900-talet avtäckts och förnyats av en rad grekiska teologer som hör till några av de mest framstående i modern tid. För även i den grekiska kyrkan kom teologin från 1800-talet och framåt att ta intryck från väst. Men det rationalistiska teologiska tänkandet, med universiteten i Tübingen och Heidelberg som förebilder, var artfrämmande för den tradition som speglades i den ortodoxa kyrkans liturgi och där kunde upptäckas av det konstnärliga poetiska ögat.
En av de yngre teologer som från 1960-talet och framåt kom att spela en helt avgörande roll för den process som återförde teologin till det vittnesbörd om tron som alltid funnits närvarande i hymnerna och ikonerna, var Johannes Zizioulas, född 1931 och fortfarande verksam. Zizioulas stora teologiska bidrag har varit dialektiken mellan den enskilde och gemenskapen, något han utvecklat i böcker som Being as Communion och Communion and otherness. Centralt i dessa verk är hur han genom att knyta begreppet ”person” till tron på den treenige Guden fördjupar visionen av människan som Guds avbild. ”Och det rör sig då inte om en teoretisk och akademisk konstruktion utan om ett faktum av djup existentiell betydelse”, kommenterar Kälvemark.
Hur ska man förstå den kristna treenighetstanken? Om man tror att det handlar om ett räknesätt inom gudomen blir den onekligen en korsfästelse för tanken. Zizioulas visar hur den är uttrycket för att Gud är den andre också i förhållande till sig själv, inte bara i relation till sin skapelse. Fadern och Sonen och Anden är annorlunda, inte genom sina egenskaper – vilka de tvärtom delar – utan genom att var och en är unik. Människans avbildslikhet med Gud innebär att den andre är oumbärlig för henne. Vi blir till genom våra relationer till Gud, till varandra – och till naturen.