Materialiserade hymner

 
Redan titeln till den bok vi läser, inspirerad av en dikt av Gunnar Ekelöf, rymmer ett slags trosbekännelse. Till poesin som trons modersmål. Något som också speglas i vilka som i östlig tradition upphöjts till teologer i eminent mening. De är tre till antalet: evangelisten Johannes, Gregorios av Nazianzos och Symeon den Nye Teologen. Hos samtliga dessa förmedlas helighetens natur genom bilder och språkliga metaforer, poetisk syntax och rytmik – precis som i Psaltarens böner. Torsten Kälvemark berättar hur det var just den tidiga inskolningen i tidegärdens psaltarläsning som gav honom insikten om det poetiska språket som trons rätta dialekt.
I det andra kapitlet i Låset av ull – ”De vita kapellen och ikonernas poesi” – återknyter Kälvemark till Ekelöf. Denne bekände sig inte som kristen, ”konfessionslös är och förblir jag”, skriver han i ett brev till Gunnar Edman. Samtidigt rymmer hans diktning ett specifikt kristet symbolspråk. Professorn i litteraturvetenskap, Helena Bodin, gör en tänkvärd iakttagelse om detta förhållande när hon i en uppsats visar hur Ekelöf håller den kristna tron ifrån sig ”så länge han talar med andra västkristna. När han däremot i sina dikter anknyter till den bysantinska hymntraditionen befinner han sig i ett annat symboliskt sammanhang”. Helena Bodin kommenterar: ”Den östliga traditionen tål alla hans paradoxer och motsägelser, det ingår redan i det ortodoxa språket och den ortodoxa teologin.”
Kan konfessionslösheten, som Ekelöf bekänner sig till, sammanfalla med den andliga intuitionen? Är det möjligt att inte bara poesin, men också ikonerna liksom de vita kapellen på Patmos, kan vara transfigurerade så att de uppenbarar hemligheter för den som har öron att höra och ögon att se med? Hemligheter som det konventionella språket inte kommer åt. Om de små vita kapellen skriver Torsten Kälvemark att de ”redan genom sin placering och genom sin yttre och inre arkitektur är fyllda av en djup mening”. Och han tillägger: ”I alla dem finns ett koncentrat av den grekiska kyrkans innersta tro, den som Ekelöf paradoxalt nog har lyckats fånga klarsynt och intuitivt.”
Vad är det innersta i denna tro? Kälvemark ger ingen utläggning av detta, men ett svar kan anas när han beskriver hur de överallt närvarande kapellen å ena sidan markerar en kontinuitet med det klassiska Grekland, å andra sidan står för diskontinuiteten med det klassiska arvet: ”Helgedomarna är inte byggda som besvärjelser åt nyckfulla gudar utan som materialiserade hymner åt en skapare vars helighet genomtränger naturen.”