”Emotions must be destroyed”

 
”Vägen mot öst, vad var det egentligen som pekade ut den för mig?” Torsten Kälvemark ställer retoriskt frågan i sin memoarbok Vägen mellan öst och väst, och svarar:

… det var inte ikonernas utseende som etsade sig fast i minnet, det var själva gudstjänsten med sitt rika och innerliga liturgiska språk, det var församlingens hållning vid gudstjänstens olika moment, den mänskliga och individuella frihet i bönen och lovsången som jag intuitivt förstod vara en del av den ortodoxa traditionen. Det var också den påtagliga intensiteten i bönen, de ständigt återkommande svaren i litaniorna: Issand heida armu, Issand heida armu – Herre förbarma dig, Herre förbarma dig.

Vi kan bära med oss denna beskrivning när vi vandrar genom Låset av ull, Torsten Kälvemark ska återkomma igen och igen till det som är helt avgörande för att förstå östkyrkans värld: gudstjänsten som ett liturgiskt drama, inte föreställande men aktualiserande.
Den som läser citatet ovan med en protestantisk, och kanske särskilt frikyrklig, referensram kan dock riskera att missförstå vad författaren menar med det ”innerliga” liturgiska språket och ”intensiteten” i bönen. En kommentar i bokens första kapitel ger en antydan, när Torsten Kälvemark berättar om sina första intuitiva erfarenheter av liturgin, innan han ännu hade tillägnat sig vad han kallar ”den teoretiska substansen i allt detta”. Liksom i förbifarten skjuter han in:

Parad med en protestantisk grunduppfattning blir liturgi lätt spel och posering, inte drama och verklighet.

Kälvemark utvecklar inte vad han i sammanhanget menar med en ”protestantisk grunduppfattning”, det klarnar för läsaren allteftersom, inte minst i avsnitten där han reflekterar mer ingående över liturgin. Men man kommer en del av svaret på spåren redan här, i orden om ”drama och verklighet”. Vad som tidigare sagts om det ”innerliga” och ”intensiva” är, i ljuset av detta, så långt man överhuvudtaget kan komma från känslosamhet och emotionella yttringar. Det var något som senare i livet blev särskilt påtagligt för Torsten Kälvemark när han under några år som svensk kulturattaché i London regelbundet firade gudstjänst i den ryska kyrka i Ennismore Gardens där metropoliten Anthony Bloom var präst. Minnet av dessa gudstjänster återkom han ofta till – ”Jag vet inte hur många gånger jag stått vid hans fötter och hört hans förkunnelse” – och hur metropoliten Anthony alltid efter att liturgin var över talade kort och kärnfullt kring dagens evangelietext till dem som ville stanna kvar och då samlades i en halvcirkel runt honom. ”Tilltalet var personligt och hur överlägset var inte detta meditativa tilltal den självcentrerade förkunnelse som i en stor del av världen kallas för predikan.”
För att inte helt släppa Torsten Kälvemarks beskrivning av ”innerligheten” och ”intensiteten” i den ortodoxa liturgin, och vari denna bestod, finns ett belysande avsnitt i Jacob Needlemans berömda bok Lost Christianity från 1980. När filosofiprofessorn från Kalifornien beger sig ut för att spåra en ”förlorad kristendom” är just Anthony Bloom en av dem han söker upp. Vid ett av sina besök i London under 1970-talet tar han upp med metropoliten något han lagt märke till när denne lett gudstjänsterna: How struck I was by the absence of emotion in your voice. När han tidigare på dagen deltagit i liturgin hade han slagits av detsamma hos kören: The almost complete absence of emotion in the voices of the singers.
Anthony Bloom svarar att det är alldeles riktigt, och tillägger inte utan viss kärvhet: It has taken years for that, but they are finally beginning to understand…
Needleman undrar nu vad metropoliten menar, och erkänner samtidigt: ”Jag visse vad han menade, men jag ville höra honom tala mer om detta – denna så oväntade sida av den kristendom jag aldrig känt, och som förmodligen ytterst få moderna människor känt.” Han förtydligar därför sin fråga:
The average person hearing this service – and of course the average Westerner having to stand up for the several hours it took – might not be able to distinguish it from the mechanical routine that has become so predominant in the performance of the Christian liturgy in the West. He might come wanting to be lifted, inspired, moved to joy or sadness – and this the church in the West are trying to produce, because many leaders of the church are turning away from the mechanical, the routine–.”
Nu gör Anthony Bloom en gest som får Jacob Needleman att hejda sig mitt i meningen. Efter en kort paus säger metropoliten:
No. Emotions must be destroyed.
Han är på nytt tyst en stund och fortsätter sedan: We have to get rid of emotions … in order to reach … feeling.
Needleman säger ingenting, han vill höra mer, Anthony Bloom ser på honom och fortsätter med sin karaktäristiska ryska accent:
You ask about the liturgy in the West and in the East. It is precisely the same issue. The sermons, the Holy Days – you don’t know why one comes after the other, or why this one now and that one later. Even if you read everything about it, you still wouldn’t know, believe me. And yet … there is a profound logic in them, in the sequence of the Holy Days. And this sequence leads people somewhere – without their knowing it intellectually. Actually it is impossible for anyone to understand the sequence of rituals and Holy Days intellectually. It is not meant for that. It is meant for something else, something higher. For this you have to be in a state of prayer, otherwise it passes you by–.
”Vad är bön?” avbryter Needleman och får svaret: In the state of prayer one is vulnerable. Och Needleman kommenterar: “Han betonade det sista ordet och väntade sedan för att försäkra sig om att jag inte hade tolkat det på vanligt vis.”
Dialogen, så som den återges av Jacob Needleman i Lost Christianity, avslutas nu med att metropoliten säger:
In prayer one is vulnerable, not enthusiastic. And then these rituals have such force. They hit you like a locomotive. You must be not enthusiastic, nor rejecting – but only open. This is the whole aim of asceticism: to become open.