Religionens kris

 
”Gud är inte filosofernas Gud”, rubricerar Torsten Kälvemark det första kapitlet i sin bok. Han erinrar sig ett tidigt 60-tal när ”vi var några stycken som trodde på Gud”. Det var en tid när teologerna hukade under trycket från Hedenius och Per Ahlmark hade väckt uppmärksamhet genom att be att få bli befriad från den obligatoriska morgonbönen i skolan.
”Själv bodde jag på landet och slapp automatiskt vara med om den själlösa förkunnelsen”, skriver Kälvemark. ”Kanske var det därför jag bevarade tron.”
Misstron mot det konventionella språket och dess förmåga att uttrycka verkligheten är en starkt bidragande orsak till att Torsten Kälvemark känner sig alltmer hemma i de östkyrkliga landskapen. Han värjer sig för förkunnelsens pratighet, plattheten i ett språk som tar bort allt motstånd och ger en förenklad bild av existentiella bråddjup.
”Gud är inte bokstävernas Gud utan livets och verklighetens”, skriver han och konstaterar: ”Om den verbala förkunnelsen blir viktigare än tystnad, tillbedjan och konstnärlig gestaltning är religionen i kris.”
Vägg i vägg ligger ett annat svar på vad den östliga kristenheten har att ge oss i väst, något han delade med Gunnel Vallquist: teocentriciteten. Kälvemark citerar Vallquists definition av begreppet: ”Den koncentration på Gud som förmår ta människan ut ur hennes egen åsyn, befriar henne från religiös självanalys och ställer henne i den eviga tillbedjans sammanhang.”