Från en ekologisk vision till en eskatologisk

 
Låt oss nu återvända till dialektiken mellan de två nytestamentliga påståendena ”himmel och jord ska förgås” och ”efter hans löfte väntar vi en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor”. En samläsning av Romarbrevets åttonde kapitel och Första Korinthierbrevets femtonde kapitel kan kasta ljus över detta ”problem”. Här avtecknar sig ett viktigt samband: så som en kristen ekologisk vision är rotad i inkarnationen, så utgår kyrkans eskatologiska vision från uppståndelsen.
I Första Korinthierbrevet 15 knyter Paulus an till en fråga som han mött hos de troende: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Men, säger han, den frågan är egentligen ”enfaldig”; kroppens uppståndelse övergår allt vi kan föreställa oss. Här gäller samma logik som vid Kristi uppståndelse. Paulus fortsätter: ”Vad jag nu säger är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi ska alla förvandlas.”
Uppståndelsen innebär alltså en ”förvandling”, så fullständig att det som förr var inte längre finns. Det förgängliga har iklätts oförgänglighet, det dödliga har antagit odödlig form. Det har fått en helt ny gestalt.
I Romarbrevet 8 blir analogin mellan de dödas kroppsliga uppståndelse och jordens förvandling ännu tydligare. Här talar Paulus om uppståndelsen som den händelse då Gud skall ”befria vår kropp” – inte befrias oss frånvår kropp. I liknande termer förklarar han att ”skapelsen skall befrias” för att ”nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas”, det vill säga när de uppstår från de döda (eller förvandlas om de ännu lever vid Kristi ankomst).
Både människan och skapelsen ”ropar” i väntan på sin befrielse, fortsätter Paulus. Precis som hos profeterna personifieras här skapelsen: den ropar och väntar. ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor … också vi ropar i vår väntan…”Men ingen av oss kan föreställa oss vad den upprättelse som väntar hela kosmos innebär.
En av de kyrkofäder som i just denna riktning kommenterar Paulus ord i Romarbrevet 8 är Methodios av Olympos. Han liknar Gud vid en skicklig hantverkare, som inte kastar bort det som blivit skadat men reparerar det. Detsamma gäller hela skapelsen, säger Methodios. Gud har inte skapat världen för att förstöra den, men för att den ska fortleva.
”Himmel och jord ska förgås”, säger Jesus. Ja, men hur? Genom att övergå i ett förhärligat tillstånd, svarar kyrkofäderna.