Ekoteologins rot

 
Rowan Williams bok Christ – The Heart of Creation (2018), är kanske en av de mest grundliga genomgångar som gjorts i modern tid av hur den klassiska läran om inkarnationen klargör vad begreppen ”Skapare ” och ”skapelse” betyder i förhållande till varandra. Spännande som en deckare och krävande som en bergsbestigning visar detta teologiska mästerverk hur skapelsens relation till Gud är rotad i Sonens relation till Fadern. Ekoteologin förankras därmed i kristologin.
Den verkliga och djupa paradoxen i inkarnationen, menar Williams, är att Skaparen helt och fullt vet vad det är att vara skapad. Allt som kallas ”kristet” är därför förbundet med det skapade och har som mål hela skapelsens fullkomning. Varje föreställning om ett andligt liv som ett ”högre” liv, några pinnhål ovanför det ordinärt mänskliga, är ett underkännande av att Jesus i alla avseenden var en människa som vi. Det säger sig själv att denna icke-dualistiska förståelse av andligt och materiellt får omedelbara etiska och politiska konsekvenser.
Tar vi inkarnationen på allvar finns varken utrymme för en resignerad pietistisk hållning till den här världen eller en apokalyptisk ”allt-ska-brinna”-teologi. Tvärtom står det då ”en gång för alla klart att skapelsen inte når sin fullbordan genom dess egna inneboende möjligheter, inte heller genom ett våldsamt gudomligt ingrepp som tränger undan den skapade världen”, skriver Rowan Williams.