Grammatik för det skapade

 
När kyrkan klargjort att Jesus är ”Gud av Gud” och på samma gång ”blivit människa som vi”, återstår en nödvändig fråga att på allvar ge sig i kast med: Hur förhåller sig gudomligt och mänskligt i Jesus till varandra? Och därmed: hur förhåller sig Skapare och skapelse, det obegränsade och det begränsade, till varandra?
Eftersom Gud är vad Gud är, och i sitt vara inte kan förenas med något skapat, kan inkarnationen aldrig innebära en sammansmältning av två naturer. När talet om Jesus tog en riktning där intrycket blev att det mänskliga absorberades av det gudomliga, uppstod tveksamhet om huruvida Jesus hade en självständig mänsklig natur (monofysitism). Den motsatta ”kantringen”, som också krävde ett korrektiv, var en beskrivning av gudomligt och mänskligt i termer av två storheter som ”samsas” i Jesus Kristus (nestorianism). Här blev risken för en dualism, en rivalitet mellan gudomligt och mänskligt, uppenbar.
Strävan efter en begreppsmässig klarhet i talet om Jesus är inte ett försök att förklara mysteriet, utan ett nödvändigt skydd mot missförstånd och förenkling. Långsamt växer ett språk fram för hur man kan tala om en förening av gudomligt och mänskligt i Jesus Kristus, som vare sig innebär en fusion eller ett uppgående av det ena i det andra. Därmed utformas också en fördjupad ”grammatik” för det skapade. En klassisk kristologi innebär en förståelse av relationen mellan Skapare och skapelse där de två aldrig kan tänkas utan varandra. Och där vårt sätt att förhålla oss till den icke-mänskliga skapelsen alltid påverkar Skaparen.