En påskikon innan uppståndelsen

 
I ortodox teologi är Kristi nedstigande i helvetet oupplösligt förenad med mänsklighetens befrielse. I ikonen som bär detta namn når hans utblottelse – kenosis – sin yttersta gräns, på samma gång som hans härlighet tar sin början. Kristi seger över helvetet, Adams befrielse tillsammans med det första förbundets rättfärdiga, är det stora temat i liturgin under påskaftonen. I den bysantinska liturgin möts vi då av orden:
Du nedsteg till dödsriket, o Kriste,
och krossade de bojor som band alla dödens fångar.
Du uppreste Adam ur förgängelsen
och tillintetgjorde döden.
Påskens ikon uttrycker uppståndelsens andliga och transcendenta verklighet – Kristus stiger ned i helvetet – och uppenbarar dess följder. Skeendet utspelar sig i jordens djup, det gapande svarta mörkret framträder i ikonens nedre del, men i dess centrum står Frälsaren, omstrålad av ljus. Han är inte dödsriket fånge, han är dess besegrare. Hans kläder är inte längre desamma som när han porträtteras under sitt liv på jorden. De är vita, genomlysta. Ljuset från uppståndelsens morgon strålar i dödsriket redan innan graven är tom. Därför kallas ikonen för en påskikon, även om uppståndelsen ännu inte ägt rum. Kristus står på helvetets reglade port som han nedtrampat. I sin högra hand håller han en bokrulle, symbolen för förkunnelsen av segern över dödsriket, som aposteln Petrus skriver om: ”…så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse.” (1 Pet 3:19)
Till höger och vänster om Kristus syns en rad framträdande personer från det första förbundet. Till vänster står kungarna David och Salomo, och bakom dem Johannes Förelöparen; till höger står Mose med lagens tavlor. När dessa ser Jesus känner de igen honom, de pekar på honom som de förebådat genom sina profetior.
I sin påskkanon skriver Johannes av Damaskus: Fastän Kristus dog som människa och hans heliga själ skildes från hans rena kropp, förblev hans gudom inte åtskild från någon av dem – varken från själen eller kroppen.