Formandet av levande teologi

 
Hur formas en levande teologi?
Bobrinskoy pekar på fyra förutsättningar. Den första är metanoia, omvändelen, definierad som en genomgripande förnyelse av jaget. Människan måste med hela sin varelse sträva efter ett rent hjärta.
Den andra förutsättningen är ett liv i gemenskap med kyrkan, Kristi kropp. Unus christianus, nullus christianus, som Tertullianus uttrycker det på 200-talet. En ensam kristen är ingen kristen. Att var delaktig i kyrkans liv är att vara delaktig i Kristus, hans kropp. “Min teologi är inte min, inte ens den grupps som jag tillhör”, skriver Bobrinskoy. “Min teologi har formats i de heligas gemenskap från den första pingsten och genom historien. I de heligas gemenskap växer vi in i vår heliga kristna tro.”
En tredje förutsättning för att bli en ”teolog” är att hämta näring ur Skrifterna, i synnerhet Psaltaren, som utgör grunden för vårt böneliv och som vägledde Jesus själv i hans bön. När vi dagligen vänjer oss vid att leva med Bibeln fördjupas vår andliga sensibilitet, vi blir mer uppmärksamma och lyhörda. Bobrinskoy framhåller hur evangelierna här utgör själva kärnan: ”Läsningen av evangelierna ställer oss i Kristi närvaro, precis som en ikon gör. Evangelierna utgör de fyra grundläggande Kristuskonerna, och de bör läsas stående eller knäböjande.”
Det fjärde och sista Bobrinskoy betonar är vittnesbördet. En teolog är ett vittne, med orden i Första Johannesbrevets inledning: ”Det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och tagit på med våra händer, det är vårt ärende.” Hur ser sambandet ut mellan det vi säger och det vi har sett? Hur får våra ord tyngd och bärighet? Vi är inte tillfreds med paketerad sanning, orden måste lösas in i det egna livet. Därför behöver teologen ha en vision av världen så att hon ser den med Gud ögon. ”Då kommer såväl vår tystnad som våra ord att vara ett vittnesbörd om en levande teologi, förkroppsligad och född genom bön.”