Ett svårlöst dilemma

 
Synden är ett angrepp som utmanar hjärtat i den plan som gjorts upp i det trinitariska rådslaget: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.” (1 Mos 1:26). Guds sköna värld korrumperas och degraderas. Men redan i upprorets ögonblick antar Gud utmaningen. Löftet om en återlösare ges i samma stund som förbannelsen uttalas över ormen, följd av orden om smärta och lidande – ytterst döden – som människans lott när synden blivit fullmogen.
Boris Bobrinskoy konstaterar att även om lidandets och dödens sakramentala karaktär framträder först senare i Israels religiösa medvetande, är det tidigt uppenbart hur Gud inte förmår vara likgiltig och oberörd inför ondskan och det mänskliga lidandet. Gång på gång beskriver Bibeln Guds känslor för sin skapelse i antropomorfa termer. ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om on skulle glömma, glömmer jag dig aldrig.” (Jes 49:15)
Själva åsynen av en vanställd skapelse och en förnedrad mänsklighet krossar Guds hjärta. ”Guds lidande kärlek driver honom att ta språnget ned i den avgrund där människan är på väg att gå under”, skriver Bobrinskoy.
Guds fråga när Adam och Eva nakna flyr undan Skaparens blick – Var är du?– genljuder bortom Edens gränser, den ekar genom hela mänsklighetens historia. Sökandet efter den förlorade upphör aldrig, men visar sig bli utdraget och svårlöst. I en av påskaftonens liturgier sjunger den ortodoxa kyrkan med ord av Irenaeus: O Mästare, Du steg ned till jorden för att finna Adam, men Du fann honom inte på jorden. Då gick du för att söka honom i Hades.