Den svåra kärleken

 
Kärlek är det extremt svåra erkännandet att något annat än en själv är verkligt.
Orden kommer från den irländske filosofen Iris Murdoch (1919-199), vars tankar, inte minst om kärleken, uppmärksammats av flera samtida författare. Såväl den norska professorn Toril Moi som den danske filosofen Svend Brinkmann, lyfter fram henne. Även Charles Taylor anknyter gärna till Murdochs tänkande.
Avgörande för kärleken, menar Murdoch, är att styras bort från sig själv. Att låta den andre vara någon på egna villkor. Man bör lägga märka till att hon i det anförda citatet använder uttrycket ”erkännande” (eng: realization), inte känsla. Varför är detta ”extremt svårt”? Därför att vi lever i en tid när det lilla ordet ”själv” sätts framför så många andra goda ord: självkänsla, självtillit, självkärlek…
När Murdoch talar om kärleken som en radikal form av uppmärksamhet, något som kräver att man går ut ur sig själv, kan vi känna igen den hållning som formuleras i den mystika traditionen ända tillbaka till ökenfäderna. Kärleken kan aldrig instrumentaliseras, då upphör den att vara kärlek. Man kan inte älska för att bli älskad. Därför är också tanken att man ska älska sig själv en självmotsägelse (tolkar vi Bibelns ord om att ”älska sin nästa som sig själv” i den riktningen har vi helt missförstått dem).
Kärlek är helt enkelt att upptäcka verkligheten. Men så länge vi är upptagna av att upptäcka oss själva famlar vi förgäves efter verkligheten. Vi kanske rentav tror att vi själva är verkligheten.