Sommarläsning (III)

 
På tal om att sjunga när man arbetar: efter morgonmässan på den helige Benedictus dag i gemenskap med våra amerikanska gäster, läser jag ur klosterfaderns regel från 500-talet. Benedikt, som har kallats Europas ”arkitekt”, formulerade med sin regula en handfast vägledning för mänsklig gemenskap som inte bara lästs och läses av munkar, men vars visdom är universell.
Inte minst har han en djup förståelse av dynamiken mellan det yttre och det inre. Ett intressant uttryck är när han i kapitlet om bön talar om att sjunga psalmerna så att ”vår själ är samstämd med vår röst”. Vanligen tänker vi tvärtom, att själen ska påverka rösten. Men här är det rösten som påverkar själen. Det yttre formar det inre. Den tränade och disciplinerade rösten, som sjunger Guds ord, blir ett verktyg för människans helgelse.
Redan innan Benedikt vittnar flera munkfäder om hur en kantors eller broders klara röst har påverkat dem som lyssnat. Inte genom sin tekniskt fulländade sång utan genom att rösten står i tjänst hos det ord den förmedlar. Ödmjukhet, inte briljans, är riktmärket för de monastiska fäderna.