Prostrationen

 
Efter varje del av Efraims fastebön utför bedjaren en prostration. Den innebär att man nedfaller med huvudet mot marken. Genom prostrationen deltar kroppen i själens bön och själen ber med hela kroppen. Omvändelsen omfattar hela människan.
I ortodox tradition är prostrationen ett av de mest karakteristiska uttrycken för fastetidens gudstjänster. Genom att påbjuda prostration framhåller kyrkan att kropp och själ inte får skiljas åt. Hela människan har fallit, hela människan måste upprättas.
Som delaktig i Guds avbild är kroppen helig. Gud, den Helige, blev själv kropp. Fastan syftar till att återställa och rena kroppen till det själens tempel där Anden från Gud tar sin boning. Den kristna askesen är aldrig en kamp mot kroppen – den är en kamp i kroppen och för kroppens frälsning.
Prostrationen är omvändelsens och ödmjukhetens psykosomatiska uttryck, ett tillbedjans och lydnadens tecken.