… och inte döma min broder och syster

 
Så avslutar Efriam sin fastebön med de ord som löper som en röd tråd genom den andliga tradition han står i, från evangelierna via öknens eremiter och de tidiga monastiska fäderna: att aldrig, under några villkor döma sin nästa. Dömandet betraktas som den allvarligaste av synder. ”Ja, vad är allvarligare än det?”, frågar sig Dorotheos av Gaza.
Den svarte Moses, en storväxt före detta rövare i öknen, formulerar denna livsregel drastiskt: ”Munken måste dö bort från sin nästa, och får aldrig döma honom på något vis.”
Hur ska det förstås? Kanske blir det tydligare om vi vänder på satsen: Munken får inte döma sin nästa, inte mer än en död kan göra.
Icke-dömandets ”regel” ska inte förväxlas med en okritisk låt-gå-mentalitet, men vad vår nästa tar sig för är det inte vår sak att döma om. Min uppmärksamhet ska inte vara riktad mot grannens fel, utan mot mina egna. Ser jag dem, med ånger och bön om förlåtelse, finns inte längre utrymme att bedöma andra. Med Dorotheos av Gazas ord: ”Var och en skall ägna sig åt sina egna fel. Det är Guds ensak att förklara någon rättfärdig och förklara någon skyldig.”