Typografen och predikanten

 
”Böcker måste göras med kärlek för att älskas”, skriver Carl Fredrik Hultenheim (1928-2010), Sveriges kanske främsta försvarare av god lästypografi.
Språkets typografiska dimension kan knappast underskattas. Det handlar om hur en texts fysiska gestalt på en boksida påverkar vår förmåga att ta till oss dess budskap. En månghundraårig erfarenhet av hur format, marginalförhållanden, satsyta, val av typsnitt och teckenstorlek relaterar till ögats fysiologi, får numera ofta stryka på foten för tycke och smak. ”Vår allmänna oförmåga”, som Hultenheim uttrycker det, ”att i en narcissistisk kultur underordna oss några som helst principer över huvud taget”, resulterar i böcker som varken tjänar läsaren, författaren eller texten.
En av modern tids stora mästare inom typografin, Jan Tschichold, har sagt att det tar en mansålder att bli en god typograf: tio år att lära sig grunderna, tio år att vänja sig av med sig själv och ytterligare tio år att förfina arbetet.
Detsamma gäller andra konstarter vars funktion – i likhet med typografin – är både retorisk och estetisk. Så som predikan. För att en homilia ska väcka förundran måste predikanten ha vant sig av med sig själv.