Sommarläsning (VIII): En plats för skrivande

 
”Ett kafé är en plats för skrivande”, skriver författaren Claudio Magris och jag påminns om hur mycket jag själv har skrivit på kaféer under åren även om det numera sker mer sällan.
Jag närmar mig slutet i hans bok Mikrokosmos (Forum bokförlag), som jag läst långsamt under en längre tid, kanske mest för dess stilkonst, den viga, täta prosan så skickligt fångad i Barbro Anderssons mästerliga översättning.
Boken blir en blandning av essä och roman när Claudio Magris tar med läsaren på en upptäcktsfärd i de trakter han själv växt upp, en färd genom geografins och minnets landskap vid Italiens gräns mot den slaviska världen. I sin hemstad Trieste besöker han Café San Marco, ”en vital och sjudande mångfald”. Och en plats för skrivande:
Man är ensam med papper och penna och kanske två eller tre böcker, fastklamrad vid bordet likt en skeppsbruten som slungas hit och dit av vågorna. Några få centimeter trä skiljer sjömannen från den avgrund som kan sluka honom, det räcker med en spricka och de stora svarta vattenmassorna tränger in med våldsam kraft och drar ner i djupet. Pennan är en lans som både sårar och botar; den genomborrar det gungande fartyget och gör det till ett rov för vågorna, men den lappar också ihop det och sätter det i stånd att ånyo segla.