Sommarläsning (II): ett sakramentalt språk

 
Hur låter ett sakramentalt språk?
Frågan formuleras av Paul Mariani, katolsk intellektuell och amerikansk poet som bland annat skrivit en rad stora författarbiografier. I hängmattan under siestan efter lunchen har jag de senaste veckorna läst ett avsnitt ur hans bok God and the Imagination – On poets, poetry and the ineffable (The University of Georgia Press).
Ett sakramentalt språk är på samma gång himmelskt och jordiskt, grovkornigt och tröstande. Med andra ord, det är impregnerat av inkarnationen.
Paul Mariani gör en jämförelse mellan de hebreiska profeternas språk och en kristen författartradition från Dante till Flannery O’Connor. I profeternas poetiska texter inspirerades dessa författare till en religiös förståelse som var allt annat än abstrakt och världsfrånvänd. Konkretionen i språket handlar om mer än stil och estetik, den är teologiskt motiverad. Gemensamt drevs de av en önskan att skriva fram det patos med vilket Gud är inblandad i den sargade världen.
Profeten Jesaja fångar denna inblandning i ett enda ord: Immanu el – ”Gud med oss”.