Kritiska samband

 
I epilogen till Jakobsbrevet, som vi nyss läst, påminns vi om hur profeten Elia fick makt över liv och död. Det ges inga förklaringar. Bara antydningar om ett samband med hans bön, hans matvanor och hans vägran att acceptera den politiska maktens agenda. Istället för att äta vid kungens bord, tar han emot föda av Gud i vildmarken.
Elia iscensätter en värld som upphäver gamla konventioner och stereotyper. Liv erbjuds där döden redan inträtt. Tillvaron förvandlas för stupade söner och sörjande änkor.
Fastan är vår vandring mot nytt liv. I vår dödlighet är frågan om liv påträngande. Har Eliaberättelsen någon ledtråd att ge? Det tycks som att den kraft Elia innehar inte finns inom räckhåll när vi är alltför mätta och imponerade av dem som har inflytande.
Fastan är en tid att se över sin diet och sina lojaliteter. På olika sätt är vi alla förförda, insnärjda, köpta – ekonomiskt, religiöst, politiskt, moraliskt, intellektuellt. Vi är i skriande behov av påsken, det liv som Gud ensam kan ge. I historien om Elia förmedlas livet genom människor som äter smalt och ber kraftfullt.