Det goda och onda livet

 
Fastan är ingen kuriositet, ingen udda företeelse för nördar som snöat in på kyrkoåret. Den är på liv och död. Varje år ges en Stor fasta, som en kraftfull påminnelse om att ”vår broder är vårt liv.” Och att karaktär, mod, vishet, klarsyn, dygd inte kommer av sig själv. Allt det som gör oss till människor med resning, som får oss att leva för något utöver oss själva och utanför vår egen idyll och våra föreställningar om det goda livet, kräver träning, vaksamhet, disciplin, försakelse.
När det så kallat ”goda livet” blir liktydigt med bröd och skådespel är en kultur illa ute. När frihet också uppfattas som frihet från kamp pågår sannolikt ett gigantiskt självbedrägeri. Som starets Siluan uttrycker det: ”Frånvaron av kamp kan också vara ett tecken på fullständigt slaveri.”
Det som göder lasterna, drar mot bekvämlighet, isolering, likgiltighet, förslappning kan, om vi inte utsätter oss för fostran, visa sig leda till det verkligt ”onda livet”. För det onda uppträder sällan som ont, det visar sig alltid som gott
Den Stora fastan är snart här, och ges oss nu i utdragen komprimerad form under fyrtio dagar för att fastan därefter ska bli en naturlig del av hela livet.