Öknens väg

 
I dag berättar vårt Synaxarium om den helige Antonios, som alltid firas den 30 januari i Egypten. Antonios, som drabbades av evangeliet omkring år 270, har kallats den förste munken. Han är klosterrörelsens fader, pionjären på en väg som leder ut i öknen, in i friheten.
Den monastiska vägen definierar frihetens tre dimensioner: frihet från, frihet till och frihet genom. Befrielsen från denna världen når man inte bara genom att i yttre mening gå ut ur världen. Det är framför allt en inre befrielse från allt som söndrar och splittrar.
Vad människan befrias till är frid. Landet där tankarna finner ro. Men de första munkfäderna ägnar inte mycket tid åt att försöka beskriva målet. Deras fokus gäller vägen. Hur blir man frälst?
Öknens vägvisare framhåller hur människa och Gud samverkar. Om inte Gud griper in blir all min strävan förgäves. Ändå är askesen frälsningens kungsväg. Det är kampen mot allt som binder mig vid mig själv. Men det enda som till sist kan besegra demonerna är ödmjukheten, det yttersta målet för all askes. Ödmjukhet: att vara helt fri från sig själv.
Denna samverkan mellan Gud och människa innebär inte att Gud utför den sista delen av befrielsen, när människan väl gjort allt hon kunnat. Befrielsen är helt beroende av nåden – Andens verk i oss – och samtidigt helt beroende av askesen, vars högsta ”steg” är ödmjukheten och det fullkomliga förlitandet på nåden. I denna samverkan – synergism – ligger nyckeln till den monastiska traditionens syn på den kristna efterföljelsen.
 
Ikonen av den helige Antionios är målad av Robin Johansson.