Hela Kyrkan på sitt samvete

Det är de stora herdarnas vecka i vårt Synaxarium. I onsdags: Gregorios den store, Guds tjänares tjänare. I går: profeten Mose, herden som förde ett helt folk genom öknen. I dag: Lewi Pethrus, vallpojken från Västra Tunhem som formades för sitt uppdrag i en ”ensamhet, avskildhet och stillhet som gick mig i blodet”. De var alla pastorer i ordets verkliga mening (latinets pastor betyder herde).
I Entering the Silence, den andra delen av Thomas Mertons dagböcker, berättar trappistmunken om hur han i ett Kapitel i klostret hörde en av prästerna antyda att munkens löften är en större gåva till Gud än prästens. Merton reagerade. Som att det monastiska löftet innebär att vi ger något, medan uppdraget som präst handlar om att ta emot. Det är sant, menar Merton, att man vid ordinationen – som präst eller diakon – får betydligt mer än man ger. Samtidigt håller han före att den som blir ordinerad till präst ger mer till Gud än den som blir munk.
Han utvecklar sin tankegång:
En munk som gett högtidliga löften kan fortsätta att vara upptagen av sin egen fullkomlighet och fromhet – han kan med andra ord begränsa sig till det som gagnar hans eget andliga liv. Prästen kan aldrig någonsin sätta sig själv först: Kristus är alltid först. Prästen finns inte till främst för sin egen helgelse utan för Kristi offer och för evangeliet, för människorna och för världen. Det förutsätter givetvis hans egen fullkomlighet, men prästens fullkomlighet består framför allt i att på ett fullkomligt sätt frambära Kristi offer, för sig själv och för Kyrkan. Han tillhör inte längre sig själv, medan det för en munk är legitimt att tillhöra sig själv och förbli helt inriktad på sin egen utveckling, världens frälsning kommer i andra hand.
När vi läser om de nämnda herdarna bekräftas Thomas Mertons tanke: prästen/pastorn ”har hela Kyrkan på sitt samvete. Han ger upp sin egen vilja, inte bara för att förvärva lydnadens dygd – han ger upp sin vilja för att bli ett redskap för världens frälsning och till Guds ära.”