Apostolisk guldålder
Vi har nu inlett läsningen av Apostlagärningarna, som återkommer varje sommar i vårt lektionarium. De avslutande sju verserna i det andra kapitlet – dagens läsning – ger en inblick i den unga kyrkans inre liv och inbördes gemenskap: de närde sig av Ordet som manifesterade sig i under och tecken; de hängav sig i bön och lovprisning när de dagligen möttes i templet; de bröt brödet när de samlades till måltid i hemmen; de delade med sig av vad de ägde så att ingen saknade något (2:42).
Lukas beskrivning av den första församlingens liv i dessa sju verser har i alla tider utmanat kristna. Såväl 400-talsmunken Johannes Cassianus som 1900-talets befrielseteologer såg här ett ideal som pekar mot vad kyrkan i sina bästa stunder kan vara: ett profetiskt samhälle omkring Gud där konkurrens och rivalitet har övervunnits av den gemenskap där människorna har sin glädje i att fylla varandras behov.
Avslutningsvis skriver Lukas: ”De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. (2:47) Pingstdagens andliga väckelse skapade inte konfrontation och misstro i förhållande till de många som ännu stod utanför. Något i denna gemenskap väckte intuitivt känslan av att man ”hörde till”. Det låg i sakens natur: Kyrkan var embryot till en ny mänsklighet. Här var alla inbjudna.