Självömkans frestelse

 
För en människa som blir så delaktig i Guds medkänsla för sin värld som profeten Jeremia, finns ibland risken att det djupa lidandet över en viss situation börjar leva sitt eget liv, främmande för Guds sinnelag och skilt från de människor som från början var orsak till medlidandet.
I dag sker något märkligt när vi läser ur det femtonde kapitlet i Jeremia bok (15:10-11, 15-21). En konflikt uppstår mellan Guds patos och profetens. Jeremia förlorar tålamodet, han ber Gud sätta en gräns för sitt förbarmande. Profetens indignation är inte längre ett uttryck för Guds vrede, som aldrig är skild från hans kärlek, utan övergår i självömkan och bitterhet.
När Jeremia ber Gud att hämnas på hans förföljare, svarar Herren: ”Om du vänder tillbaka skall jag låta dig komma tillbaka och bli min tjänare.” Istället för förståelse från Gud möter Jeremia en mild men skarp tillrättavisning. Den attityd han nu uppvisar vill Herren inte kännas vid. Profeten, som så ofta kallat folket att omvända sig, är nu den som själv måste vända om.
Frestelsen till självömkan kan vara ytterst subtil. Äkta medlidande som drabbas av hypertrofi slutar i egenkärlek.