Guds hemlöshet

 
Jeremia har ibland kallats vredens profet, men ingen betygar starkare än han Guds kärlek till sitt folk. I likhet med Hosea och Jesaja liknar Jeremia förhållandet mellan Gud och folket vid ett äktenskap. Nu har folket svikit. ”Men som en kvinna är otrogen mot sin man, så har du, Israel, varit otrogen mot mig.” (3:20) Guds kärlek däremot förblir obruten. ”Med evig kärlek älskar jag dig.” (31:3)
När Herren öppnar sitt hjärta för profeten blottläggs den inre spänning och smärta som finns i kärleken. ”Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta! Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror.” (4:19) Liksom i dialogen med Abraham om Sodom söker Gud i det längsta en möjlighet att förlåta: ”om det finns en enda som handlar rätt och försöker leva hederligt – då skall jag förlåta staden.” (5:1) Att förlåta är Guds högsta önskan. Men givandet av förlåtelse måste följas av mottagandet av förlåtelse. Annars uppstår ingen ömsesidighet.
Profeterna känner Guds hjärta. Därför avslöjar de klarare än alla andra hur vreden är kärlekens ofrånkomliga skuggsida. Den är uttrycket för den sorg som väller fram ur Guds inre, sorgen över hans egen hemlöshet i världen. Om Gud tvingas överge det folk bland vilket han kommit för att bo, då skulle han vara utan hem i världen. Jeremia säger: ”Du Israels hopp, dess räddare i nöden, varför är du som en främling i landet, en vandrare som stannar en enda natt.” (14:8)
Vreden är inte en brist hos Gud. Den är det yttersta beviset för att Guds kärlek är verklig, alltigenom sveklös och pålitlig.