Fastan som liturgi

 
Det är aldrig för sent att omvända sig och göra bot. Det är ett av de viktiga budskapen i Jona bok, liksom i berättelsen om Paulus vars omvändelse kyrkan i dag firar.
Fastan i Jonaberättelsen är en botakt. Uttrycket att ”fasta i säck och aska” – som gett upphov till vår askonsdag – får här ett bokstavligt uttryck med kollektiv uppslutning. Man fastar inte bara för det egna hjärtats bot, utan för hela stadens räddning.
På samma sätt fastar kyrkan för det samhälle hon tillhör. Jesu ord om en svårartad demonisk besättelse – ”den sorten kan bara drivas ut med bön och fasta” – visar hur fastan är en befrielsehandling. Kyrkan står i befrielsens tjänst för den värld hon är en del av. De som ännu inte ber och fastar behöver några som gör det åt dem, på ställföreträdande vis. När vi samlar oss för den kamp som inte är mot ”kött och blod” utan mot ”ondskans andekrafter i himlarymderna” utövar vi den ”liturgi” – ordet betyder egentligen ”samhällstjänst” – som är kyrkans stora kallelse i världen.