På Jesu språk

 
Omkring 700 syrianer, de flesta med ursprung i den lilla byn Kerburan i sydöstra Turkiet men samtliga sedan många år bosatta i Sverige, hade i går kommit för att ta avsked av ”Skomakaren i Filbyter” – ett begrepp i Linköping – som föll ner och dog under en innebandymatch i Missionskyrkan för tio dagar sedan.
Det var en gripande upplevelse, och för mig personligen en förmån att få leda gudstjänsten tillsammans med fem syrianska präster. Aldrig tidigare har jag sett Pingstkyrkan – begravningsgudstjänsten hölls där – sådan: norra sidan helt fylld av kvinnor, södra sidan enbart av män. På estraden: ett ”lovsångsteam” – präster och diakoner – vars liturgiska tillbedjan upphävde tiden. I näsan: doften av himmel.
Den syrisk-ortodoxa kyrkan är i dag en av Sveriges största kyrkor med över 70 000 medlemmar. Vilken vishet hos Gud! Aldrig kan någon spåra hans vägar”, löd en av antifonerna i dagens Laudes. Dessa kristna, som kommit hit som flyktingar, är ett profetiskt tecken som gjort nedslag i vår kultur.
Innan kistan bars ut sjöng hela församlingen Herrens bön på arameiska, Jesu språk. I det ögonblicket befann vi oss en knivsudd från kristenhetens vagga.