Bara en sak behövs

 
Varje gång vi i något avseende fastar, instämmer vi i Psaltarens bekännelse: ”Vem har jag i himlen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter inget på jorden.”
Frågar jag efter inget på jorden. Kan man verkligen uttrycka sig så? Är det inte att idealisera? Att markera distans till skapelse och värld? Låter det inte som om jag säger till dem omkring mig: ”Jag behöver er inte.”
Eller är det precis tvärtom? Först när brödet från himlen blir vår enda livsnödvändiga föda kan livet öppna sig i ömhet och kärlek till allt skapat. Den som inte längre behöver världen som en arena där hon kämpar för att vinna bekräftelse, eftersom hon har blivit den ende för den Enda, kan älska världen med den kärlek som inte söker sitt.
Därför är fastan en kärlekshandling, inte ett späkande av kropp och sinnen. Fastan gör allvar av tron att ”ett är nödvändigt”, det ämnet vi firar i veckan efter Mikaelidagen, den sextonde efter pingst, när vi hör Jesus säga till Marta i Betania: ”du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs.”